"Nästan" bara bilder

Har väldit svårt för detta hundars skönhetsutställningar. Tycker lika illa om det som om Skönhetstävlingar för män eller kvinnor.
Före mitten på 1800-talet fanns det egentligen inga hundraser. Det fanns inga regler för hur en hund skulle se ut.
Olika delar av Europa hade hundar som passade för det de sysslade med. Vilket i sig hade gjort att man avlade fram hundar som passade för jobbet. Då spelade det inte så stor roll hur de såg ut utan mest hur de gjorde jobbetSedan fick hovet i England några Pekineser från hovet i Kina under andra opiumkriget.
De blev hovets kelgrisar. Nu var ju alla aristrokater i England tvungna att också skaffa renrasiga hunder.
Så skapdes kennelklubbarna i Europa och det börja skapas regler för hur den perfekta Schäfern, Labradoren, Retrievern och så vidare skulle se ut.
Det är ett av skälen till att knappt en Schäfer över 10 år kan gå med sina bakben utan att ha ont.
De skönhetsideal vi har satt upp för olika raser ger väldigt ofta till väldigt svåra konsekvenser för hundarna. Det var inte länge sedan man skulle klippa svansen av vissa av dem. På vilket sätt skiljer det sig mot könstympning? Svansen är ett av hundens viktigaste kommunikationsmedel. Så jag har svårt för detta med skönhetsideal och skönhetstävlingar för hundar.
Däremot andra tävlingar som agility, brukshund eller räddningshund är delar som både stimulerar hunden som är aktiv och också får fram hundar som hjälper oss att spåra och rädda människor eller lösa brott.

Jag hade en ovanligt stor och ståtlig Hovawart i elva år. Han var bara tränad för att vara en vardagskompis.
Många på stan frågade mig om jag ställde ut hunden, Vilket jag alltid svarade att jag inte gjorde.
Då frågade de varför. Han ju bara så fin.Den hunden kunde säkert blivit en Champion. Fast då hde jag fått fjantat mig runt på utställningar och han och jag springa runt i manegen ny kammade.
Nu var vi bara kompisar i vardagen med respekt för varandra.

Min nya lilla svarta djäkel tar sig också mycket bra. Han har allt för att bli en utställningshund. Fast det kommer han aldrig bli.
Han tränas för att söka efter människor. Är han och jag tilltäckligt duktiga så kommer han kunna söka efter människor efter katastrofer. Nu är det inget han någonsin kanske kommer göra. Fast medan vi tränar på det har både han och jag ett mål och skoj på vägen. I bästa fall hittar vi ett barn eller en åldring som gått bort sig. Då gör vi en skilnad.
Att bli en hund som har det enda syftet är att se fin ut enligt en rastandard har jag svårt för. Det påminner för mycket om hur vi mätte skallar och klassificerade människor för hundra år sedan.
Så av det skälet går jag numera aldrig på hundutställningar.